När Måns hade rätt

Det här är en kort skildring av vad som hände förra helgen, när Måns hade rätt och vi andra hade fel. Det sved ordentligt redan då att erkänna att det var så, och att redogöra för det här spär ju på det ytterligare. Men det var kul.

Jag, Måns och Simon hade käkat hamburgare och hamnade sen på en bar och drack en öl. Måns, som även i vanliga fall kommer med storslagna och komplicerade idéer och projekt som alltid låter kul men ändå är fantastiskt roliga att driva med, redogjorde för något han "hade hört talas om". Det gick ut på att det skulle finnas en norsk spritsort, som efter att den tillverkats lastades på fartyg och fraktades till Australien och tillbaka. Detta enbart för att få smak "av havets rullningar" och skiftande temperaturer, spriten gick inte ens i land i Australien innan den fick åka hem till Norge igen.

Detta var naturligtvis det dummaste både jag och Simon hade hört talas om, och Måns och hans teori hånades svårt. Exempelvis väcktes frågan varför man inte istället skickade ut spriten i rymden så tyngdlösheten fick verka på den och göra den god. Sån var nivån, men Måns stod på sig. Vi frågade barpersonalen, de hade inte hört talas om något liknande och de stämde dessutom in i hån-kören mot Måns.

I ett sista desperat anfall skickade Måns så en välformulerad fråga till 118100, som ju har svar på allt. Inget svar kom på några minuter, och vi hann spela upp den troliga scenen när även de anställda där skrattade rått åt Måns och hans idé, när mobilen plingade till. Jodå, spriten heter Norsk Linieakvavit och den skickas fram och tillbaka till Australien, så att "havets rullningar håller spriten i ständig rörelse och så att skiftande klimatzoners temperaturer får verka på den". Tydligen grundas detta på att en last på 1800-talet skickades tillbaka till Norge, därför att, enligt 118100:s version: köparen gick i konkurs, eller enligt Wikipedia: australiensarna tyckte brännvinet var äckligt. Så här i efterhand förstår man ju att det var odrickbart för dem, då det endast färdats en väg till Australien, och inte rullat färdigt.

Hur som helst fick vi ju erkänna att Måns hade rätt. I baren hade de dessutom spriten, och även om vi var för snåla för att köpa av den fick vi låna flaskan och läsa på den. Mycket riktigt, på etiketten stod hela historien, förutom biten om att australiensarna inte gillade den. På insidan av etiketten stod dessutom med vilket fartyg just den spriten åkt och mellan vilka datum. Berest dryck.

Summa av kvällen: En omåttligt nöjd Måns, mindre nöjda Fredrik och Simon. Men är nöjd ändå, jag har skaffat en ny favoritdryck. Har inte smakat den än, men idén är så bra/dum att man måste älska den. Även om jag är skyldig Måns en flaska.

McDonalds hemma

Det lät som den absolut bästa idén nånsin. McDonalds sviker om och om igen, man tänker ”mm hamburgare”, äter och mår dåligt och ångrar sig. Som en uppgörelse/hämnd skulle vi laga egen McDonalds-mat, hemma i vår lägenhet.

För att göra detta behövde vi de rätta tillbehören. Ett antal teorier om hur vi skulle fixa detta lades fram, men till slut frågade vi helt enkelt rakt ut, stärkta efter ett par öl på Tranan. Vi förklarade att vi skulle ha McDonalds-fest, skulle vi kunna få lite prylar? Uppenbarligen verkar de som jobbar natt på McDonalds ha lika tråkigt som man kan tro, för de gick igång ordentligt. Hem gick vi med fem uppsättningar muggar, hamburgerpapper, brickunderlägg, pommes-kartonger och allt annat de har bakom disken. Plus en hel del av det man tar själv, typ ketchup-muggar och salt. Allt helt, rent och oanvänt. Ärlighet varar längst.

Vilka skulle då bjudas in? Fyra personer verkade lagom, alltså två som inte skulle veta vad det handlade om. Mange har lagt sig till med en sån lyx-livsstil med fina viner och sånt, honom skulle passa bra att bjuda på skräpmat. Måns är ett träningsmonster, han går inte nära McDonalds, knappt ens nära ost. Honom skulle också vara kul att bjuda på skräpmat. Fast vällagad sådan.

Några saker fattades fortfarande. Vi behövde brickor och ballonger. En nödlögn om barn och barnkalas gick inte hem, ballonger delas endast ut på lördagar, punkt slut. Brickorna var lättare att fixa. Sen var det maten. Köttfärs, bröd, sallad, lök, tomat, dressing, ost, ketchup. Potatis till pommes. Öl istället för cola. Leksaker till Happy Meal. Tack Pris-extra.

Sen fixa potatis i stavar, in i ugnen. Platta ut fyra 200-gramsburgare, stek och krydda. Kitta upp brickorna med alla tillbehör. Happy Meal-boxen fylldes med såpbubblor, haklapp och en fin-öl. Och så äntligen det som kändes mest McDonalds av allt; att slå in burgaren i papper. Man måste börja uppifrån, fast bygga den upp-och-ner. Plötsligt blev skillnaden tydlig, våra burgare fick knappt plats i pappret och vägde väl ca 12 gånger mer än en cheeseburgare. Men fint blev det.

Måns och Mange anade inget, förväntansfulla där de satt i vardagsrummet. Obetalbara miner när de serverades en bricka var. Sjukt gott blev det. Skål i öl med sugrör, såpbubblor fyllde lägenheten. Skräpmat at its finest!

Giro d´Eritrea

Det här har väl egentligen inte med någonting att göra, men jag tycker det är så grymt att jag blev tvungen att skriva om det ändå.

Cykling är Eritreas i särklass mest populära sport. Jag vet inte hur det låter för någon annan, men när jag fick höra det lät det helt galet. Säg att jag har fördomar och förutfattade meningar, men: Eritrea ligger i Afrika. Det har varit krig där mer eller mindre i 40 år, fram till år 2000 ca. Det ligger delvis i en öken. Det är ett av världens fattigaste länder. I mina öron låter det inte som idealförutsättningar för att ge cykelsport en grogrund.

Men faktum är att landet har 100 professionella cyklister och en egen tour, som enda land i Afrika. När Giro d´Eritrea cyklas går man ut på vägarna och tittar, helt enkelt. Och det är inget lätt lopp, 113 mil med start i öknen, över landets högsta berg och in i huvudstaden.

Förklaringen är naturligtvis det italienska kolonialstyret. Vad lämnar italienarna efter sig, 60 år efter sitt styre, om inte glödande passion för cykling?

10000 dagar...och ett år senare

Varför startar man upp en insomnad blogg 2009? Känns lite som att man är ett par år efter, läser folk fortfarande vad ointressanta vanliga människor häver ut på internet? Faktum är dock att jag saknar att få ner på papper vad som händer, ordvändningar och formuleringar liksom stockar sig i huvudet. Detta är alltså anledningen till att väcka liv i det som dött. Och att jag gör det just idag har lite med att göra att det var precis ett år sedan som jag skrev sist. Men mer med vad som hände igår, och som jag vill sprida vetskap om.

De flesta människor går miste om att fira en av sina största högtidsdagar. För hur stort känns det att fira att man spenderat t ex 27 år som människa, när man kan fira att man vandrat exakt 10000 dagar på vår jord?

Min kollega Magnus reagerade när jag fyllde 27 år på att "Fan, då kan du ju snart fira din 10000:e dag!". Vad menade han? Det här var något helt nytt för mig, aldrig hade jag hört talas om någon som firade detta. Men det lät ju självklart, när man var nästan 27 och ett halvt år hade man levt i 10000 dagar och det ska såklart firas. Jag fyller år den 30:e mars och min sambo Jonas fyller den 25:e, så efter petande i kalendrar och kontroll med skottår hit och dit kunde vi konstatera att hans 10000:e dag var den 10:e augusti och min den 15:e. En hemsida på nätet konfirmerade datumen, vi hade räknat rätt.

Eftersom jag ska på bröllop den 15:e och naturligt nog inte vill överskugga brudparet med min stora dag, bestämde vi för att fira tillsammans den 10:e. Hur firas då en sådan dag? Vi konstaterade att man behövde få perspektiv. Perspektiv på 10000 dagar, hur får man det? Det är så vansinnigt mycket, 10000 dagar när man vaknat, käkat frukost och sen gjort något mer eller mindre vettigt. Vi behövde fixa 10000 av någonting, hålla det i famnen och inse hur galet många det är. Tankarna gick till riskorn, de är ju lätta att fixa många av. Tyvärr blev 10000 riskorn typ mindre än 1 liter, vilket inte kändes så häpnande. Skulle vi ta ut och göra av med 10000 kronor? För dyrt. Äta 10000 kalorier? Hälsoexperten Måns lärde oss att det är ca fem dagars kost, det gick inte.

Till slut föll valet på makaroner. 10000 makaroner, det får man om man tar 5 liter av dem. Och fem liter, det är en 3kg-säck. Såna har de på Prisextra. Så för att få perspektiv på våra 10000 dagar köpte vi varsin säck och promenerade genom stan. Väl uppe på Västerbrons högsta punkt skålade vi, såg ut över stan i skymningen, gjorde ett ceremoniellt hål i makaronsäcken och lät våra 10000 makaroner segla ner i vattnet 35 meter under oss. 10000 är ju som sagt ganska mycket när man ser det framför sig, det blev ganska mäktigt faktiskt, och gav utrymme för viss nostalgi.