När Måns hade rätt

Det här är en kort skildring av vad som hände förra helgen, när Måns hade rätt och vi andra hade fel. Det sved ordentligt redan då att erkänna att det var så, och att redogöra för det här spär ju på det ytterligare. Men det var kul.

Jag, Måns och Simon hade käkat hamburgare och hamnade sen på en bar och drack en öl. Måns, som även i vanliga fall kommer med storslagna och komplicerade idéer och projekt som alltid låter kul men ändå är fantastiskt roliga att driva med, redogjorde för något han "hade hört talas om". Det gick ut på att det skulle finnas en norsk spritsort, som efter att den tillverkats lastades på fartyg och fraktades till Australien och tillbaka. Detta enbart för att få smak "av havets rullningar" och skiftande temperaturer, spriten gick inte ens i land i Australien innan den fick åka hem till Norge igen.

Detta var naturligtvis det dummaste både jag och Simon hade hört talas om, och Måns och hans teori hånades svårt. Exempelvis väcktes frågan varför man inte istället skickade ut spriten i rymden så tyngdlösheten fick verka på den och göra den god. Sån var nivån, men Måns stod på sig. Vi frågade barpersonalen, de hade inte hört talas om något liknande och de stämde dessutom in i hån-kören mot Måns.

I ett sista desperat anfall skickade Måns så en välformulerad fråga till 118100, som ju har svar på allt. Inget svar kom på några minuter, och vi hann spela upp den troliga scenen när även de anställda där skrattade rått åt Måns och hans idé, när mobilen plingade till. Jodå, spriten heter Norsk Linieakvavit och den skickas fram och tillbaka till Australien, så att "havets rullningar håller spriten i ständig rörelse och så att skiftande klimatzoners temperaturer får verka på den". Tydligen grundas detta på att en last på 1800-talet skickades tillbaka till Norge, därför att, enligt 118100:s version: köparen gick i konkurs, eller enligt Wikipedia: australiensarna tyckte brännvinet var äckligt. Så här i efterhand förstår man ju att det var odrickbart för dem, då det endast färdats en väg till Australien, och inte rullat färdigt.

Hur som helst fick vi ju erkänna att Måns hade rätt. I baren hade de dessutom spriten, och även om vi var för snåla för att köpa av den fick vi låna flaskan och läsa på den. Mycket riktigt, på etiketten stod hela historien, förutom biten om att australiensarna inte gillade den. På insidan av etiketten stod dessutom med vilket fartyg just den spriten åkt och mellan vilka datum. Berest dryck.

Summa av kvällen: En omåttligt nöjd Måns, mindre nöjda Fredrik och Simon. Men är nöjd ändå, jag har skaffat en ny favoritdryck. Har inte smakat den än, men idén är så bra/dum att man måste älska den. Även om jag är skyldig Måns en flaska.

McDonalds hemma

Det lät som den absolut bästa idén nånsin. McDonalds sviker om och om igen, man tänker ”mm hamburgare”, äter och mår dåligt och ångrar sig. Som en uppgörelse/hämnd skulle vi laga egen McDonalds-mat, hemma i vår lägenhet.

För att göra detta behövde vi de rätta tillbehören. Ett antal teorier om hur vi skulle fixa detta lades fram, men till slut frågade vi helt enkelt rakt ut, stärkta efter ett par öl på Tranan. Vi förklarade att vi skulle ha McDonalds-fest, skulle vi kunna få lite prylar? Uppenbarligen verkar de som jobbar natt på McDonalds ha lika tråkigt som man kan tro, för de gick igång ordentligt. Hem gick vi med fem uppsättningar muggar, hamburgerpapper, brickunderlägg, pommes-kartonger och allt annat de har bakom disken. Plus en hel del av det man tar själv, typ ketchup-muggar och salt. Allt helt, rent och oanvänt. Ärlighet varar längst.

Vilka skulle då bjudas in? Fyra personer verkade lagom, alltså två som inte skulle veta vad det handlade om. Mange har lagt sig till med en sån lyx-livsstil med fina viner och sånt, honom skulle passa bra att bjuda på skräpmat. Måns är ett träningsmonster, han går inte nära McDonalds, knappt ens nära ost. Honom skulle också vara kul att bjuda på skräpmat. Fast vällagad sådan.

Några saker fattades fortfarande. Vi behövde brickor och ballonger. En nödlögn om barn och barnkalas gick inte hem, ballonger delas endast ut på lördagar, punkt slut. Brickorna var lättare att fixa. Sen var det maten. Köttfärs, bröd, sallad, lök, tomat, dressing, ost, ketchup. Potatis till pommes. Öl istället för cola. Leksaker till Happy Meal. Tack Pris-extra.

Sen fixa potatis i stavar, in i ugnen. Platta ut fyra 200-gramsburgare, stek och krydda. Kitta upp brickorna med alla tillbehör. Happy Meal-boxen fylldes med såpbubblor, haklapp och en fin-öl. Och så äntligen det som kändes mest McDonalds av allt; att slå in burgaren i papper. Man måste börja uppifrån, fast bygga den upp-och-ner. Plötsligt blev skillnaden tydlig, våra burgare fick knappt plats i pappret och vägde väl ca 12 gånger mer än en cheeseburgare. Men fint blev det.

Måns och Mange anade inget, förväntansfulla där de satt i vardagsrummet. Obetalbara miner när de serverades en bricka var. Sjukt gott blev det. Skål i öl med sugrör, såpbubblor fyllde lägenheten. Skräpmat at its finest!

Giro d´Eritrea

Det här har väl egentligen inte med någonting att göra, men jag tycker det är så grymt att jag blev tvungen att skriva om det ändå.

Cykling är Eritreas i särklass mest populära sport. Jag vet inte hur det låter för någon annan, men när jag fick höra det lät det helt galet. Säg att jag har fördomar och förutfattade meningar, men: Eritrea ligger i Afrika. Det har varit krig där mer eller mindre i 40 år, fram till år 2000 ca. Det ligger delvis i en öken. Det är ett av världens fattigaste länder. I mina öron låter det inte som idealförutsättningar för att ge cykelsport en grogrund.

Men faktum är att landet har 100 professionella cyklister och en egen tour, som enda land i Afrika. När Giro d´Eritrea cyklas går man ut på vägarna och tittar, helt enkelt. Och det är inget lätt lopp, 113 mil med start i öknen, över landets högsta berg och in i huvudstaden.

Förklaringen är naturligtvis det italienska kolonialstyret. Vad lämnar italienarna efter sig, 60 år efter sitt styre, om inte glödande passion för cykling?

10000 dagar...och ett år senare

Varför startar man upp en insomnad blogg 2009? Känns lite som att man är ett par år efter, läser folk fortfarande vad ointressanta vanliga människor häver ut på internet? Faktum är dock att jag saknar att få ner på papper vad som händer, ordvändningar och formuleringar liksom stockar sig i huvudet. Detta är alltså anledningen till att väcka liv i det som dött. Och att jag gör det just idag har lite med att göra att det var precis ett år sedan som jag skrev sist. Men mer med vad som hände igår, och som jag vill sprida vetskap om.

De flesta människor går miste om att fira en av sina största högtidsdagar. För hur stort känns det att fira att man spenderat t ex 27 år som människa, när man kan fira att man vandrat exakt 10000 dagar på vår jord?

Min kollega Magnus reagerade när jag fyllde 27 år på att "Fan, då kan du ju snart fira din 10000:e dag!". Vad menade han? Det här var något helt nytt för mig, aldrig hade jag hört talas om någon som firade detta. Men det lät ju självklart, när man var nästan 27 och ett halvt år hade man levt i 10000 dagar och det ska såklart firas. Jag fyller år den 30:e mars och min sambo Jonas fyller den 25:e, så efter petande i kalendrar och kontroll med skottår hit och dit kunde vi konstatera att hans 10000:e dag var den 10:e augusti och min den 15:e. En hemsida på nätet konfirmerade datumen, vi hade räknat rätt.

Eftersom jag ska på bröllop den 15:e och naturligt nog inte vill överskugga brudparet med min stora dag, bestämde vi för att fira tillsammans den 10:e. Hur firas då en sådan dag? Vi konstaterade att man behövde få perspektiv. Perspektiv på 10000 dagar, hur får man det? Det är så vansinnigt mycket, 10000 dagar när man vaknat, käkat frukost och sen gjort något mer eller mindre vettigt. Vi behövde fixa 10000 av någonting, hålla det i famnen och inse hur galet många det är. Tankarna gick till riskorn, de är ju lätta att fixa många av. Tyvärr blev 10000 riskorn typ mindre än 1 liter, vilket inte kändes så häpnande. Skulle vi ta ut och göra av med 10000 kronor? För dyrt. Äta 10000 kalorier? Hälsoexperten Måns lärde oss att det är ca fem dagars kost, det gick inte.

Till slut föll valet på makaroner. 10000 makaroner, det får man om man tar 5 liter av dem. Och fem liter, det är en 3kg-säck. Såna har de på Prisextra. Så för att få perspektiv på våra 10000 dagar köpte vi varsin säck och promenerade genom stan. Väl uppe på Västerbrons högsta punkt skålade vi, såg ut över stan i skymningen, gjorde ett ceremoniellt hål i makaronsäcken och lät våra 10000 makaroner segla ner i vattnet 35 meter under oss. 10000 är ju som sagt ganska mycket när man ser det framför sig, det blev ganska mäktigt faktiskt, och gav utrymme för viss nostalgi.

Mer Portugal, portvin i Porto

Nu har vi färdats nästan 90 mil i Portugal. Landmil dessutom, som är mer än fem gånger så långa som sjömil. Och ändå är vi kvar i Sesimbra söder om Lissabon. Svaret på hur det har gått till är att vi bytt ett färdmedel mot ett annat, och bestämt oss för att se Portugal landvägen. Båten ligger där den ligger, för tillfället helt utan motor dessutom. Denna är i en helt klotrund portugisisk farbrors vård, isärplockad till atomnivå. Farbrorn och Lennart kommunicerar så gott det går, men verkar ändå komma bra överens. Ett bra tecken är också att farbrorn fixade vår utombordare, som varit stendöd sedan Gibraltar, men nu spinner på felfritt. Så det kanske finns hopp även för den större motorvarianten, även om den har några fler år på nacken.

Det portugisiska språket är uppbyggt kring två hörnstenar. Den ena är ett sche-ljud någonstans emellan stjärna, dusch och chark, och den andra är lässspljud. Får man till kombinationer av dessa på rätt sätt så är man home-safe med språket. Portugiserna är även förvånande duktiga på att få in dessa ljud i ord som vid första anblicken inte ens innehåller dem, till exempel Porto. Kunde jag skriva fonetiskt skulle jag försöka, men det skulle garanterat inte göra språket rättvisa.

Det var i alla fall vår bristande kompetens i att uppfatta dessa ljud som gjorde att vi inte förstod vad biluthyraren sa, och därför inte visste vad det var för bil vi skulle hämta ut på tisdagsmorgonen. Förväntningarna var relativt höga, eftersom vi uppfattat så mycket som att vi blivit uppgraderade en klass på bil för att de inte hade den sort vi ville ha. Eller vi tror att det var det han sa, när vi hämtade ut bilen var det mer tveksamt, och ingen av oss förstod på vilket sätt vår Skoda Fabia var ett steg uppåt från till exempel en Golf. Men det var den bil vi fick, och den tog oss dit den skulle.

Som vanligt när jag och Mange reser någonstans var förberedelserna och planeringen obefintliga, vilket brukar vara lika så bra. Första steget blev att skaka fram en karta över landet, och sedan komma på vart vi skulle åka. Två saker visste vi; vi skulle norrut, eftersom vi varit i söder, och vi skulle dricka portvin. Följdaktligen blev staden Porto i norra Portugal målet, det hörs ju på namnet att det är där man dricker portvin.

Men som första delmål hittade vår kulturminister Magnus ett världsarv på kartan en bra bit bort från motorvägen, mitt i landet någonstans. Ingen av oss var väl helt på det klara med vad ett världsarv innebär, men det borde ju vara sevärt. Vi konstaterade att de världsarv som vi kunde komma på hemma var Höga kusten, och den där linbanan för sten som går över motorvägen någonstans i Östergötland. Så förväntningarna på Alcabaca låg väl någonstans där emellan.

Vad som visade sig vara minnesvärt där var ett stort kloster, vilket i och för sig var fint. Som de kulturella och kyrkliga själar vi är tror jag dock att vi alla tre uppskattade lunchen i byn mer. Den var jättegod. Och vi försökte faktiskt att inte svära så mycket när vi var där, av respekt för kyrkligheten som vilade över stället.

Efter den dosen av salighet kände vi för att fortsätta vårt syndiga leverne och satte kurs ut mot kusten igen, till en by med ett namn som inte går att minnas, typ San Pedro de Juan eller något liknande. En halvtimme efter att vi checkat in och kollat in byn kunde vi konstatera att vi var de absolut enda som inte var 75 år gamla. Vi hade hamnat i någon motsvarighet till en pensionats-ort för åldringar. Trodde vi. Lätt bedrövade frågade vi i alla fall servitrisen om det fanns något uteliv. Jodå, det fanns en bargata. Jodå, det fanns ett diskotek. Vi såg framför oss ett rullatorrally. Faktum är dock att vi blev positivt förvånade, natten blev längre än vad tre svenskar orkade med och utmattade släpade vi oss hem framåt morgonen, trots att det var långt till stängningsdags.

Nästa dag satte vi fart norrut igen, vi kunde nästan känna doften av portvinet i Porto 15-20 mil uppåt. Våra doftsinnen lurade oss dock, det vi egentligen kände doften av var något betydligt mer bekant. Vad som började som ett skämt i bilen, blev snabbt allvar, och en innerlig jakt på något annat inleddes. Naturligtvis skulle vi, nu när vi åkt till norra Portugal, käka lunch
på …Ikea. Efter att ha gått runt där inne ett tag, skrattat åt portugiser som försöker uttala svenska namn och provsuttit Manges soffa, så satte vi i oss 15 köttbullar var. Lyckades också skapa förvirring genom att fråga efter mjölk att dricka till maten. Mjölk har man i kaffet.

Porto visade sig vara en nice stad. Bara en massa väldigt gamla och rätt så slitna hus, en flod och ett helt gäng portvinsfabriker. Och barer där portvinet serverades. Vi hittade ett ställe av rätt sort, och beställde in vårt första glas. Det var sött, och helt ok gott. Tog in ett glas till, vitt den här gången. Det var sött, och helt ok gott. Efter detta kände vi oss dock rätt mättade, och kanske inte helt sålda på portvin. Summa antal flaskor med hem i bagaget: 0.

Efter den dryckes-exkursionen var det sedan dags att vända hemåt igen. Vi letade upp minsta möjliga vägar på kartan, och lät vår Skoda jobba lite i gruset. Det gillade både den och vi, men förmodligen inte hyrbilsfirman.

Kommer på nu att det kanske är läge att säga något allmänt om Portugal, nu när vi sett det. Längs kanten finns en kust, med stränder och klippor, vilka vi nu alltså ser inifrån istället för utifrån som ju var tanken. Utanför kusten finns ett hav som är kallt att bada i. Men fint. Innanför kusten finns skog och torr mark. Där är det också fint, och väldigt varmt. På marken odlas druvor, vilka görs till vin som vi dricker.

Väl tillbaka på båten var det som att komma hem. Kollektivet Serenade. Lennart och June höll ställningarna när vi var borta, och njöt förmodligen också av lite lugn och ro. På båten är läget lite klarare. Klotfarbrorns prognos är att om delarna som behövs till motorn dyker upp som de ska, så ska den vara klar inom ett par dagar. Portugal har dock, utöver sitt speciella språk, även en egen tideräkning, vilken gör att det kan betyda allt mellan 3 och 45 dagar. Förhoppningsvis blir det i nästa vecka. Efter det är målet att hitta en bra övervintringsplats här nere någonstans, där hon kan ligga på land. Vi är förmodligen de enda långseglare som tagit oss från Gibraltar till Lissabon på en månad, men vad ska man göra? Det får väl bli en långsegling nästa sommar istället. Ser redan fram mot det.

Vi upphör aldrig att bete oss som svenskar. Utöver att vi åt köttbullar, och att Andreas bjöd portugiser på snus så att de såg ut att hålla på att dö, så envisas vi också med att vilja gå till ställen. På turistinformationen frågade vi om det gick att vandra ut till udden, någon mil här utanför. ”But there is a road, don´t you have a car?” blev svaret. No, we want to walk. Flickan såg mycket skeptisk ut, och varnade oss: ”When you get there, there is no toilet. It´s nature!”
Det hade hon rätt i, det var både vilt och vackert, och vi klarade oss utan toalett ett par timmar.

Fortfarande Portugal

Jepp, vi är kvar i Portugal fortfarande. Tanken var väl att vi vid det här laget skulle ha nått åtminstone Biscaya-bukten, eller ännu hellre södra England. Men saker går inte alltid som det är tänkt. Och trots att vi inte har kommit så väldigt långt, så har det hänt en hel del. Och precis som innan har en del saker trasslat och en del har varit kul. Egentligen har väl det mesta varit kul, och någon sa att det är ändå de trassliga sakerna man ser tillbaka på och skrattar åt, och det ligger väl något i det. För egen del gör det mig inte så mycket, trivs kanon med att bo ombord och vem kan klaga på att få segla runt och hänga på ställen längs Portugals kust? Men tycker ändå såklart synd om Lennart som måste dras med alla bekymmer och med en stadigt minskande utsikt att få hem båten i år.

Från Villamoura tog vi oss en kort dagsetapp till Lagos. Eftersom motorns kylsystem ändrats gick vi för motor hela vägen för att testa den. Följaktligen kunde vi ligga i solen på däck hela dagen, och hinna med ett bad ute på öppet hav. Motorn gick som den skulle. Framme i Lagos intogs en svärdfiskmiddag på restaurang, innan jag, Stefan och Micke tog en rejäl barrunda som varade hela natten. Träffade även på ett bekant ansikte i form av en kanadensare som jag träffade i Brasilien för två år sen, var ett minst sagt oväntat återseende. Visst, det är klyschigt, men världen är liten.

Som en följd av den föregående kvällen blev nästa dag ganska lugn, vi låg på stranden, badade och kollade in några grottor. Mer fisk på restaurang. Så var det sen dags för det första crew-bytet. Björn hade bestämt sig för att nöja sig med segling han med, och gjorde Stefan och Micke sällskap hem till Sverige. De överlappade Andreas och Mange med ca 50 minuter, så de avlösande besättningsmedlemmarna hann inte direkt lära känna varandra. Vi ägnade dagen åt att de nyanlända skulle få lära känna båten, och Mange kröp i varenda skrymsle och kände på varje bit av båten, innan han belåtet konstaterade att den var godkänd. Den fick till och med betyget ”jävligt nice”. Jag kan bara hålla med.

Eftersom jag nu kände staden utan och innan, både i dagsljus och angående nattlivet, så tog jag på mig ansvaret att guida Mange och Andreas i våra tidigare spår. Således hängde vi på samma strand, åt middag på samma restaurang och tog samma barrunda, favorit i repris. Är oklart om barrundan blev samma, men liknande i alla fall. Och rolig. Dock var förutsättningen för en hård kväll på stan att vi skulle ha en lugn dag efter, är ju annars kanske inte de bästa förberedelserna mot gungande och sjösjuka. Vädret ville dock annorlunda, och tidigt nästa morgon bar det av igen. Morgonen blev till slut inte så tidig ändå, eftersom att när Lennart skulle visa hur motorn startades, så startade den inte. Tvärdöd. Startmotorn hade bestämt sig för att lägga av, Lennart hade dock påpassligt nog en i reserv och efter bytet av denna var vi på väg. Då hade en stor del av dagen hunnit gå, så vårt rundande av Europas hörn sköts upp och vi ankrade i en relativt skyddad vik precis öster om udden Cabo Sao Vicente. Detta skulle bli vår först natt till ankar, och det skulle bli en händelserik sådan.

På vårt datasystem ombord sattes en ankringsvakt igång, vilken ska varna om båten draggar, dvs om ankaret släpas längs botten. Detta larm började tjuta kl 03.00 och väckte mig och Mange. Vi stod både och tittade ut och försökte intala oss att vi inte alls draggade, det kändes på tok för mörkt, kallt och blött att behöva ta hand om det. Till slut blev vi i alla fall tvungna att konstatera att så var fallet, och att i var minst 100 meter längre ut än där vi hade ankrat. Alla klädde på sig och kom upp på däck för att delta i vår om-ankringsaktion. Jag började veva upp ankaret längst fram i fören, och efter ett tag tog Lennart över. När ankaret nästan var helt upp upptäckte vi att kättingen trasslat sig flera varv runt ankarspelet i mörkret. Mycket dåligt. Efter flera försök att bända loss den gick det till slut, men tyvärr lossnade kättingen helt från greppet och började rusa ut. Ännu sämre. Lennart försökte ta tag i den skenande kättingen och stoppa den, vilket ledde till att hans hand följde med den ner i hålet och fastnade. Blodet sprutade och han skrek. Nu var det inte alls bra. Jag fick lägga mig ner under relingen och försöka lyfta ankaret och hela kättingen, så Lennart kunde få loss sitt finger och få fast kättingen igen. Till slut var vi i alla fall säkert ankrade igen, och sjukvårdsutbildade Andreas, numera omdöpt till syster Anderas, fick ta vid. Han tvättade och la om såren med kommentaren att ”det var synd att det inte var lite värre, då hade jag fått sy”.

Morgonen efter var det en trött besättning som satte fart. Passerade Europas hörn och vände norrut. Vårt eviga sällskap motvinden var närvarande igen, så det blev mest motor även under denna etapp, men en bit seglade vi faktiskt, Mange kunde inte hålla sig utan drog upp seglen och vi loggade faktiskt en fart på 3-4 knop. Under hela den dagen hade vi dessutom sällskap av delfiner ute till havs, var rätt så mäktigt att stå längst fram i fören och titta ner på fem delfiner som trängs framför stäven bara två meter nedanför.

Lade till för natten i en sömnig by, och kastade loss igen nästa morgon med Lissabon som mål. Flöt på bra och vi gick för både segel och motor, tills vår motor sa ifrån igen. Det kanske är dags att säga något om vår motor. Den är av märke Volvo-Penta, har 36 hästkrafter och är från 70-talet. De som orkat läsa det jag skrivit tidigare är medvetna om att den har en tendens att krångla, vilket den fortfarande gör. Men när den fungerar tar den oss framåt. I alla fall så varnade den för oljetrycket, seglen hissades och vi la oss på kryss. Var hur nice som helst att få segla lite och känna lite tryck i båten, blåste ordentligt också. Enda kruxet var att vi mer eller mindre gick åt fel håll. Oljan fixades av Mange och Lennart, och vi hann ha motorn igång i 10 min innan den varnade för att den var för varm. Visade sig att med stark vind från babord och seglen uppe så rann kylvattnet undan och motorn kyldes inte. Smart konstruktion, men enkelt avhjälpt genom att helt enkelt inte segla på den bogen med motorn igång. Nytt mål blev närmsta hamn, Sesimbra en bit söder om Lissabon. Tanken var att ligga här över natten och sen gå vidare. Så blev det inte. Väl inne i hamnen hittade Mange och Lennart ett par liter saltvatten i oljan i motorn. Jag kan inte mycket om motorer, men även jag inser att detta är dåligt. Någonting är inte rätt inuti. Mange är mycket pedagogisk och försöker lära mig hur en motor fungerar; den är som en människokropp, den behöver luft, vatten och bränsle osv. Känner mig lite som en dålig kille som inte kan sånt här. Men jag kan skryta med att utöver att vara tidvattenansvarig ombord även vara satellitkommunikationsansvarig, det låter viktigt. Detta innebär att via en satellittelefon ladda ner väderrapporter från internet med en hastighet likvärdig vad man använde 1997, det är alltså en något tålamodsprövande syssla.



Lennart lyckades lokalisera en motormekaniker som var villig att titta på motorn. Han talade dock enbart portugisiska, vilket väl inte direkt underlättade kommunikationen, men de kom till slut fram till att motorn ska lyftas ut och fixas här. Detta kommer ta lite tid, och där står vi nu. Om det går som det är tänkt ska den lyftas ut idag, och vi gör upp planer för hur vi sysselsätter oss här ett tag under tiden. Detta är dock inte så svårt. Vi har hunnit med en heldag inne i Lissabon, vilket var en soft stad och det kan nog bli någon mer dag där. Finns massor av klippor att hoppa från och snorkla under här också, så klarar oss nog ett tag.

Den planerade långseglingen har alltså ändrats lite, flera av oss ombord har ju datum som vi måste vara hemma, och vi har ju inte kommit så långt. Men jag skulle nog säga att vi njuter rätt bra ändå. Tempot går ner, dagarna rullar på, vi käkar god mat och dricker öl. Får se hur långt vi kommer helt enkelt.

Till sjöss i Spanien och Portugal

Nu börjar det hända saker. Både i det avseendet att vi börjat segla, och att det hänt en del ombord. Kvar i Gibraltar för ett par dagar sen var det fullt ös, mekaniker som jobbade med allt möjligt hela dagarna, samt delar av nätterna. Den gången det var nattskift blev min nattvila förpassad upp på däck, då min säng är precis intill motorn och därför passar utmärkt som förvaringsplats för allehanda verktyg under tiden man jobbar. Vi i besättningen fördrev dagarna med att fixa smågrejer ombord. Tog även en rejäl vandring upp på the Rock, den 500 meter höga klippan som är lite av Gibraltars kännetecken. Som alla känner till älskar tyskar att vandra i berg, så vad passade bättre än att bli guidade upp av båtmäklaren Peter från Bayern. Eftersom det finns både bilväg och linbana upp och alla som besöker stället är både rika och lata, är det väldigt ovanligt att någon går hela vägen upp. Det gjorde vi i alla fall, med en otrolig utsikt över sundet där Medelhavet och Atlanten möts. Väl på toppen träffade vi på de ”vilda” aporna som bor där. Enligt traditionen ska Gibraltar återgå till spansk ägo när aporna försvinner, varför man är mycket noga med att mata dem och se till att de trivs. Gibraltare gillar inte spanjorer. Det har dessutom visat sig att de inte gillar britter heller. Gibraltar är lite av en gåta, kommer nog inte sakna stället.

Så var det äntligen dags för en provtur i sundet utanför hamnen. Det blåste rejält, och sundet utanför kan liknas lite vid skärgården hemma, bara att man byter ut alla öar mot lastfartyg. Mycket att se upp för alltså. Vår båt har ju två master, och i dessa sitter rullfockar, vilket är seglen där fram. När vi rullat ut den andra av dessa, och skulle skota hem den bröts hela skenan som den löper i loss med ett brak och flög iväg. Lite av ett antiklimax när vi seglat i ungefär fem minuter. Vi slog i alla fall ett par slag med de övriga seglen, vilka fungerade fint, och skadan visade sig senare vara ganska lätt att reparera.

Efter att skadan fixats var det någon dag senare dags för den riktiga avfärden. Alla kände sig ganska mätta på Gibraltar, även om vi tagit en uppfriskande kväll i Spanien, vilket var en ordentlig kontrast med massor av folk, liv och rörelse och allmänt trevligt. Tisdag morgon bar det av, vi kastade loss och seglade västerut. Planen för dagen var en kortare tur för att få koll på båten och allt. Omständigheterna ville annorlunda och 18 timmar efter avfärd la vi till i Cadiz i Spanien klockan tre på natten. Sov mycket gott efter det.

Onsdagen blev en heldag i Cadiz, med promenader genom trånga gränder, glass på stranden och en ordentlig tapas-middag innan ett relativt tidigt sänggående inför morgondagens segling.

På torsdagsmorgonen var det planerat att en längre sträckas segling skulle inledas, en sträcka som tyvärr kom att kantas av en del problem, men även mycket fint. Redan på väg ut ur hamnen började motorn, som trilskats lite till och från, att bli ordentligt varm, och kylningen visade sig vara ur funktion. Gick vidare trots detta, vilket ledde till att Lennart skulle komma att spendera merparten av de närmaste 30 timmarna nerkrupen i motorrummet. Vinden låg på fint och vi hissade alla fyra segel och stod på bra, för att korsa den stora viken och komma in i Portugal. Periodvis dog vinden dock ut och motorn sattes igång, inte helt utan problem. Under kvällen tog gasen i köket slut och det funkade inte att koppla in ny. När jag gick upp i gryningen för att ta min vakt berättade Stefan att toan inte funkade. Nu låter det som att den här seglingen mest var kantad av bekymmer, vilket inte är helt sant. Det var även en otroligt häftig havssegling utan land i sikte åt något håll, och där vi låg upp mot 7-8 knop stadigt på kryss. Vi fick se både solnedgång i havet, segla under en totalt svart himmel täckt av stjärnor, se solen gå upp ur havet och se delfiner hoppa i vårt kölvatten. Njöt i fulla drag av att halvligga bakom rodret helt ensam i mörkret, låta vår underbara autopilot hålla kursen och se solen gå upp.

Hur funkar det då för oss ombord? Båten är väldigt bekväm och rymlig, så är inga problem att bo alla sex personer på den lilla ytan. När vi seglar har vi delat in oss i två vakter som turas om, den ena med mig själv, Lennart och June, och den andra med Stefan, Micke och Björn. När den ena seglar så sover den andra, vilket nästan stämmer ofelbart oavsett tid på dygnet. Förutom när vi äter, vilket vi också gör i princip hela tiden. Det är helt galet, man rör sig så lite, men är hungrig hela tiden och somnar så fort man ligger ner. Kakor, frukt och godis går åt i rasande fart. Stefan far runt ombord, drar i tampar, fixar och donar oavbrutet. Micke och Björn observerar och suger upp allt de kan om segling. Lennart fixar med motorn, med elen, med gasen eller något annat som krånglar. Emellanåt hinner han segla lite också. June är också med och seglar, samt håller koll på att vi får i oss mat och dricka.

Jag och Micke hade en diskussion vid rodret, och konstaterade att vår fart motsvarade ca 7-8 km/h, vilket alltså innebär att vi ska ta oss hem till Sverige längs en rejäl omväg i den farten. Tror vi gör bäst i att inte resonera på det viset.

Det gungar så inåt helvete ombord, speciellt nu när vi kryssat och gått mot vågorna. Båten är ju hög, så det stänker inte in någonting, men det är svårt att göra saker under däck när det gungar, t ex laga mat, så har försökt att ha sådant fixat i förväg innan vi går ut. Mot sjösjkua använder vi något så new age-aktigt som akupressur-armband. Akupressur är som akupunktur fast man trycker istället för att använda nålar. Armbandet har en knöl som trycker på en punkt på insidan av handleden, vilket motverkar sjösjuka. Jag vet, det låter som en riktig scam, men jag tror det funkar. Det säljs dessutom på Apoteket, så någonting måste det väl ligga i det. Inga spyor än i alla fall.

Vår destination blev sedan Villamoura på Algarve-kusten i Portugal, där vi befinner oss nu. I inloppet hit la motorn av igen, så vi seglade in och fick assistans in till bryggan. En mekaniker har nu byggt om kylningen, så den ska fungera nu. Villamoura är en charter-ort full av britter, kombinerad med en jätte-marina full av lyxiga motorbåtar. Någonting i stil med S:t Tropez goes Gran Canaria. Har inte besökt någon av dessa i och för sig, men jag kan tänka mig. Här finns mängder av barer där trubadurer slaktar gamla klassiker, gatorna dräller av neonskyltar, britter och erbjudanden om att köra vattenskoter i en kvart för 40 euro. Genom marinan mullrar motorbåtar med gubbar vid ratten. Ok, helt dåligt är väl inte stället, här är varmt och skönt och finns långa stränder.

Nu är det bara att hålla tummarna för att saker och ting håller ihop ombord, Lennart börjar bli lite trött på att allt går sönder. Trots en del krångel har det hittills varit riktigt kul och spännande, jag stormtrivs med livet och rytmen ombord, och ser fram mot mer segling.