Till sjöss i Spanien och Portugal

Nu börjar det hända saker. Både i det avseendet att vi börjat segla, och att det hänt en del ombord. Kvar i Gibraltar för ett par dagar sen var det fullt ös, mekaniker som jobbade med allt möjligt hela dagarna, samt delar av nätterna. Den gången det var nattskift blev min nattvila förpassad upp på däck, då min säng är precis intill motorn och därför passar utmärkt som förvaringsplats för allehanda verktyg under tiden man jobbar. Vi i besättningen fördrev dagarna med att fixa smågrejer ombord. Tog även en rejäl vandring upp på the Rock, den 500 meter höga klippan som är lite av Gibraltars kännetecken. Som alla känner till älskar tyskar att vandra i berg, så vad passade bättre än att bli guidade upp av båtmäklaren Peter från Bayern. Eftersom det finns både bilväg och linbana upp och alla som besöker stället är både rika och lata, är det väldigt ovanligt att någon går hela vägen upp. Det gjorde vi i alla fall, med en otrolig utsikt över sundet där Medelhavet och Atlanten möts. Väl på toppen träffade vi på de ”vilda” aporna som bor där. Enligt traditionen ska Gibraltar återgå till spansk ägo när aporna försvinner, varför man är mycket noga med att mata dem och se till att de trivs. Gibraltare gillar inte spanjorer. Det har dessutom visat sig att de inte gillar britter heller. Gibraltar är lite av en gåta, kommer nog inte sakna stället.

Så var det äntligen dags för en provtur i sundet utanför hamnen. Det blåste rejält, och sundet utanför kan liknas lite vid skärgården hemma, bara att man byter ut alla öar mot lastfartyg. Mycket att se upp för alltså. Vår båt har ju två master, och i dessa sitter rullfockar, vilket är seglen där fram. När vi rullat ut den andra av dessa, och skulle skota hem den bröts hela skenan som den löper i loss med ett brak och flög iväg. Lite av ett antiklimax när vi seglat i ungefär fem minuter. Vi slog i alla fall ett par slag med de övriga seglen, vilka fungerade fint, och skadan visade sig senare vara ganska lätt att reparera.

Efter att skadan fixats var det någon dag senare dags för den riktiga avfärden. Alla kände sig ganska mätta på Gibraltar, även om vi tagit en uppfriskande kväll i Spanien, vilket var en ordentlig kontrast med massor av folk, liv och rörelse och allmänt trevligt. Tisdag morgon bar det av, vi kastade loss och seglade västerut. Planen för dagen var en kortare tur för att få koll på båten och allt. Omständigheterna ville annorlunda och 18 timmar efter avfärd la vi till i Cadiz i Spanien klockan tre på natten. Sov mycket gott efter det.

Onsdagen blev en heldag i Cadiz, med promenader genom trånga gränder, glass på stranden och en ordentlig tapas-middag innan ett relativt tidigt sänggående inför morgondagens segling.

På torsdagsmorgonen var det planerat att en längre sträckas segling skulle inledas, en sträcka som tyvärr kom att kantas av en del problem, men även mycket fint. Redan på väg ut ur hamnen började motorn, som trilskats lite till och från, att bli ordentligt varm, och kylningen visade sig vara ur funktion. Gick vidare trots detta, vilket ledde till att Lennart skulle komma att spendera merparten av de närmaste 30 timmarna nerkrupen i motorrummet. Vinden låg på fint och vi hissade alla fyra segel och stod på bra, för att korsa den stora viken och komma in i Portugal. Periodvis dog vinden dock ut och motorn sattes igång, inte helt utan problem. Under kvällen tog gasen i köket slut och det funkade inte att koppla in ny. När jag gick upp i gryningen för att ta min vakt berättade Stefan att toan inte funkade. Nu låter det som att den här seglingen mest var kantad av bekymmer, vilket inte är helt sant. Det var även en otroligt häftig havssegling utan land i sikte åt något håll, och där vi låg upp mot 7-8 knop stadigt på kryss. Vi fick se både solnedgång i havet, segla under en totalt svart himmel täckt av stjärnor, se solen gå upp ur havet och se delfiner hoppa i vårt kölvatten. Njöt i fulla drag av att halvligga bakom rodret helt ensam i mörkret, låta vår underbara autopilot hålla kursen och se solen gå upp.

Hur funkar det då för oss ombord? Båten är väldigt bekväm och rymlig, så är inga problem att bo alla sex personer på den lilla ytan. När vi seglar har vi delat in oss i två vakter som turas om, den ena med mig själv, Lennart och June, och den andra med Stefan, Micke och Björn. När den ena seglar så sover den andra, vilket nästan stämmer ofelbart oavsett tid på dygnet. Förutom när vi äter, vilket vi också gör i princip hela tiden. Det är helt galet, man rör sig så lite, men är hungrig hela tiden och somnar så fort man ligger ner. Kakor, frukt och godis går åt i rasande fart. Stefan far runt ombord, drar i tampar, fixar och donar oavbrutet. Micke och Björn observerar och suger upp allt de kan om segling. Lennart fixar med motorn, med elen, med gasen eller något annat som krånglar. Emellanåt hinner han segla lite också. June är också med och seglar, samt håller koll på att vi får i oss mat och dricka.

Jag och Micke hade en diskussion vid rodret, och konstaterade att vår fart motsvarade ca 7-8 km/h, vilket alltså innebär att vi ska ta oss hem till Sverige längs en rejäl omväg i den farten. Tror vi gör bäst i att inte resonera på det viset.

Det gungar så inåt helvete ombord, speciellt nu när vi kryssat och gått mot vågorna. Båten är ju hög, så det stänker inte in någonting, men det är svårt att göra saker under däck när det gungar, t ex laga mat, så har försökt att ha sådant fixat i förväg innan vi går ut. Mot sjösjkua använder vi något så new age-aktigt som akupressur-armband. Akupressur är som akupunktur fast man trycker istället för att använda nålar. Armbandet har en knöl som trycker på en punkt på insidan av handleden, vilket motverkar sjösjuka. Jag vet, det låter som en riktig scam, men jag tror det funkar. Det säljs dessutom på Apoteket, så någonting måste det väl ligga i det. Inga spyor än i alla fall.

Vår destination blev sedan Villamoura på Algarve-kusten i Portugal, där vi befinner oss nu. I inloppet hit la motorn av igen, så vi seglade in och fick assistans in till bryggan. En mekaniker har nu byggt om kylningen, så den ska fungera nu. Villamoura är en charter-ort full av britter, kombinerad med en jätte-marina full av lyxiga motorbåtar. Någonting i stil med S:t Tropez goes Gran Canaria. Har inte besökt någon av dessa i och för sig, men jag kan tänka mig. Här finns mängder av barer där trubadurer slaktar gamla klassiker, gatorna dräller av neonskyltar, britter och erbjudanden om att köra vattenskoter i en kvart för 40 euro. Genom marinan mullrar motorbåtar med gubbar vid ratten. Ok, helt dåligt är väl inte stället, här är varmt och skönt och finns långa stränder.

Nu är det bara att hålla tummarna för att saker och ting håller ihop ombord, Lennart börjar bli lite trött på att allt går sönder. Trots en del krångel har det hittills varit riktigt kul och spännande, jag stormtrivs med livet och rytmen ombord, och ser fram mot mer segling.

The Enjoy Tour, uppstarten

Så har den dragit igång, The Enjoy Tour, som Lennart har döpt den till. Att han försett alla oss nedresande med 20 kg utrustning var att ta ner till båten underlättade för mig att hitta mitt ressällskap, eftersom han gett oss varsin enorm hockeytrunk att ha prylarna i. Då det inte vimlar av passagerare med hockeyväskor på ett plan till södra Spanien, så var mina nya vänner lätta att identifera. De består av Björn, 50+, filosofisk projektledare som gärna tar upp lite djupare diskussioner om tillvaron, gammal vän till Lennart. Stefan, 40+, även han projektledare och med ett outsinligt förråd av historier och anekdoter, allihop levererade på en mullrande göteborgska. Dessutom den med mest seglarerfarenhet ombord. Micke, 20+, Björns son, London-boende ekonom och idéspruta. Sen är det ju Manges föräldrar Lennart och June som jag känner sen innan som är med.

Landade gjorde vi fyra i Malaga, och tog direkt en taxi vidare. Efter en resa på en dryg timme var vi framme vid gränsen. Gränsen till vadå? Till Storbritannien. Gibraltar, där båten ligger och vi befinner oss nu, är ett av de mer underliga ställen jag besökt. Från Spanien kliver man över en gräns, och så är en liten sketen udde ut i Medelhavet plötsigt en bit Storbritannien. Här talar man enbart engelska med brittisk accent, betalar med pund, bussarna är röda dubbeldäckare och gatorna patrulleras av bobbies i fåniga hattar. Människorna är bleka och pluffsiga. Dessutom verkar folk i allmänhet vara helt överjävligt rika, det är ju någon slags skattefri zon här och stora bilar och framförallt båtar är helt klart på modet. Ändå är det något konstigt med hela stället, det är tomt överallt. Alla lägenheter omkring verkar vara tomma, liksom de flesta båtar. Folk har helt enkelt skaffat dem som investeringar och de används inte. Här på marinan berättade de att många av båtarna aldrig lämnar kajen, deras ägare flyger hit och bor ombord ett par dagar då och då.

Apropå båtar så sitter jag ju på en sån just nu. Båten som Lennart och June har köpt är ritad och byggd av en gubbe i Sverige på 70-talet, men har efter en rad ägarbyten hamnat här nere. Serenade, som hon heter, är helt otrolig,jag trivdes ombord från första stund. Hon ser ut som ett riktigt segelfartyg, nerminskat ordentligt. Gott om plats, ståhöjd och en ordentlig kabyss (kök). Ser verkligen fram mot att få komma ut på sjön. Kvar ombord finns dessutom en medlemsflagga från en segelklubb i Skanör. Ljuva Skåne. Undrar när jag får tillfälle att hissa den, lär inte bli alltför populärt.

När vi kom fram igår plockade Lennart genast fram ett par kalla öl och en flaska Jäger. Sittandes med detta kunde jag inte hjälpa att skicka ett sms till Mange för att berätta om vår jobbiga situation, och Lennart njöt i fulla drag av att göra sonen avundsjuk. Mange har försökt kontra idag genom att sticka ut och segla hemma i skärgården, men det biter liksom inte på oss.

Dagens höjdpunkt, förutom en massa god mat, var när den nyinköpta jollen skulle invigas och döpas. Vi pumpade upp den och hon döptes till Serenita genom att få en öl sprutad över sig till tonerna av Sjörövarfabbe farfars far av våra ljuva stämmor. Mindre lyckat blev monteringen av motorn; efter en lång stund startade den slutligen och tog oss en bit ut i hamnen, för att sen tvärdö och inte starta alls mer. Blir nog armkraft i fortsättningen.

Vår avfärd har flyttats till söndag, och hänger på att en del arbeten blir klara ombord. Bara att hålla tummarna. Av någon outgrundlig anledning har jag blivit tidvatten-ansvarig ombord, vilket innebär att räkna ut vilken tid på dygnet strömmar och tidvatten är fördelaktiga för oss. Detta innebär att kolla kartor, tabeller och diagram och försöka lura ut hur vattnet kommer bete sig. Bara att hoppas att vi kommer någonstans trots att det är jag som fått detta på mitt bord. Har jag räknat/gissat rätt ska vi lämna hamnen söndag morgon kl 08.15. Vi får väl se hur det går.

Inför långseglingen

Haha en blogg, Alex kommer håna mig nu, men kan bara inte hålla mig. Imorgon bitti flyger jag ner till södra Spanien för att segla hem en båt till Sverige, och alla som jag berättat det för har sagt att de vill följa med. Så vad är då ett bättre sätt att göra folk avundsjuka än att skriva och berätta om det. Om ni inte vill veta vad som händer, så skit i att läsa. Kommer iallafall försöka skriva lite här varje gång vi får tillgång till internet, vilket borde bli varje gång vi ligger i hamn.

Vi flyger ner till Malaga, jag och tre personer som jag aldrig träffat, för att möta upp Manges föräldrar i Gibraltar. Därifrån kastar vi loss på lördag (aldrig avsegla på en fredag), för att börja seglingen uppför Portugals kust. Båten är en tvåmastad 15,5 meter lång segelbåt som går under namnet Serenade. Manges pappa, som är projektledare för allt det här och båtens kapten och nya ägare, har döpt det hela till The Enjoy Tour. Ingen ren transportsegling alltså. Någonstans längs vägen, efter en vecka ungefär, byts delar av besättningen ut, några lämnar och Mange och Andreas ansluter. Jag ska vara ombord fyra veckor ungefär är tanken, har vi tur är vi tillbaka i Sverige tills dess, annars blir det att hoppa av och ta tåg/flyg/hölass hem.

Som vanligt var jag ute i god tid med alla förberedelser. Har fixat det mesta idag. I detta ingick att skaffa sjösjuke-medicin på Apoteket. Av egen erfarenhet vet jag att verkningsgraden på den är ca 0 procent, men vafan man vet ju aldrig, kanske hjälper det lite. Placebo is your friend. Ett par stövlar stod också på listan, men då blommor eller döskallar inte kändes så sjömansmässigt så hoppade jag över dem, får väl gå med blöta skor om det regnar. Just nu är det 36 grader i Gibraltar, så tanken på gummistövlar är ändå inte överdrivet lockande.

Dags att få lite sömn nu, innan jag och 45 kg packning drar söderut.