The Enjoy Tour, uppstarten

Så har den dragit igång, The Enjoy Tour, som Lennart har döpt den till. Att han försett alla oss nedresande med 20 kg utrustning var att ta ner till båten underlättade för mig att hitta mitt ressällskap, eftersom han gett oss varsin enorm hockeytrunk att ha prylarna i. Då det inte vimlar av passagerare med hockeyväskor på ett plan till södra Spanien, så var mina nya vänner lätta att identifera. De består av Björn, 50+, filosofisk projektledare som gärna tar upp lite djupare diskussioner om tillvaron, gammal vän till Lennart. Stefan, 40+, även han projektledare och med ett outsinligt förråd av historier och anekdoter, allihop levererade på en mullrande göteborgska. Dessutom den med mest seglarerfarenhet ombord. Micke, 20+, Björns son, London-boende ekonom och idéspruta. Sen är det ju Manges föräldrar Lennart och June som jag känner sen innan som är med.

Landade gjorde vi fyra i Malaga, och tog direkt en taxi vidare. Efter en resa på en dryg timme var vi framme vid gränsen. Gränsen till vadå? Till Storbritannien. Gibraltar, där båten ligger och vi befinner oss nu, är ett av de mer underliga ställen jag besökt. Från Spanien kliver man över en gräns, och så är en liten sketen udde ut i Medelhavet plötsigt en bit Storbritannien. Här talar man enbart engelska med brittisk accent, betalar med pund, bussarna är röda dubbeldäckare och gatorna patrulleras av bobbies i fåniga hattar. Människorna är bleka och pluffsiga. Dessutom verkar folk i allmänhet vara helt överjävligt rika, det är ju någon slags skattefri zon här och stora bilar och framförallt båtar är helt klart på modet. Ändå är det något konstigt med hela stället, det är tomt överallt. Alla lägenheter omkring verkar vara tomma, liksom de flesta båtar. Folk har helt enkelt skaffat dem som investeringar och de används inte. Här på marinan berättade de att många av båtarna aldrig lämnar kajen, deras ägare flyger hit och bor ombord ett par dagar då och då.

Apropå båtar så sitter jag ju på en sån just nu. Båten som Lennart och June har köpt är ritad och byggd av en gubbe i Sverige på 70-talet, men har efter en rad ägarbyten hamnat här nere. Serenade, som hon heter, är helt otrolig,jag trivdes ombord från första stund. Hon ser ut som ett riktigt segelfartyg, nerminskat ordentligt. Gott om plats, ståhöjd och en ordentlig kabyss (kök). Ser verkligen fram mot att få komma ut på sjön. Kvar ombord finns dessutom en medlemsflagga från en segelklubb i Skanör. Ljuva Skåne. Undrar när jag får tillfälle att hissa den, lär inte bli alltför populärt.

När vi kom fram igår plockade Lennart genast fram ett par kalla öl och en flaska Jäger. Sittandes med detta kunde jag inte hjälpa att skicka ett sms till Mange för att berätta om vår jobbiga situation, och Lennart njöt i fulla drag av att göra sonen avundsjuk. Mange har försökt kontra idag genom att sticka ut och segla hemma i skärgården, men det biter liksom inte på oss.

Dagens höjdpunkt, förutom en massa god mat, var när den nyinköpta jollen skulle invigas och döpas. Vi pumpade upp den och hon döptes till Serenita genom att få en öl sprutad över sig till tonerna av Sjörövarfabbe farfars far av våra ljuva stämmor. Mindre lyckat blev monteringen av motorn; efter en lång stund startade den slutligen och tog oss en bit ut i hamnen, för att sen tvärdö och inte starta alls mer. Blir nog armkraft i fortsättningen.

Vår avfärd har flyttats till söndag, och hänger på att en del arbeten blir klara ombord. Bara att hålla tummarna. Av någon outgrundlig anledning har jag blivit tidvatten-ansvarig ombord, vilket innebär att räkna ut vilken tid på dygnet strömmar och tidvatten är fördelaktiga för oss. Detta innebär att kolla kartor, tabeller och diagram och försöka lura ut hur vattnet kommer bete sig. Bara att hoppas att vi kommer någonstans trots att det är jag som fått detta på mitt bord. Har jag räknat/gissat rätt ska vi lämna hamnen söndag morgon kl 08.15. Vi får väl se hur det går.